Säsongsavslutning

I dag var det säsongsavslutning på italienska kursen. Lite trist, sista januari börjar nästa termin som blir den absolut sista. Då har vi ändå fått en termin extra. Kanske för att vi är för korkade eller kanske för att Mihai tycker att vi är den bästa grupp han har haft.
Kerstin hade bakat lussekatter, Solveig hade med sig glögg och det blev fika innan  Mihai startade filmen han hade med sig. Don Camillo, Monsignore ma non troppo.
Handlingen är den att Don Camillo, som nu har utnämnts till Monsignore och kommunistledaren Peppone, som nu har blivit senator, möts igen efter tre år. Dom är både vänner och fiender och den här gången vill kommunistpartiet bygga ett hus för fattiga människor. Problemet är att det står ett litet kapell med en madonnabild på platsen och tomten där huset ska byggas. Efter många turer och madonnans blick byggs det ett bostadshus med inbyggd madonnabild. Det händer mer i filmen, Peppones son ska gifta sig och den blivande bruden och parets mödrar vill ha kyrkvigsel medan Peppone absolut vägrar och kräver en borgerlig vigsel. Vad händer? Jo, naturligtvis vigs det lyckliga paret (som snart blir tre) av Monsignore don Camillo.
Filmen var inte textad och självklart hann jag inte uppfatta allt som sas, men det mesta. Och.....
Jag älskar don Camillo,

Ett stycke på toskanska

bild: http://www.libroaudi.it/

Vi har ingen läxa till morgondagens kurs, vi ska se på film i stället.
Men naturligtvis fick vi en uppgift av Mihai, nämligen ett litet stycke ur första kapitlet i I promessi sposi, (de trolovade) av

Alessandro Manzoni.
bild: http://www.wikipedia.org/

Boken är skriven på det toskanska språket som bidrog till att toskanskan blev norm när ett litterärt italienskt riksspråk växte fram. Den har även gjorts som musikal under originaltiteln i promessi sposi.
Boken finns att ladda ner gratis Mp3 på http://www.libroaudi.it/.
Måste fråga Ewa, som bor i Toscana, om det är överhuvudtaget en möjlighet att jag skulle förstå någonting. Det var ganska svårt att översätta ett litet stycke, det är inledningen och handlar om Comosjön och dess förgreningar och hur den vid middagstid förändrar sig och blir till en flod och svänger runt uddar och vikar.
Men handlingen i boken är denna:
Boken utspelar sig i Milano under början av 1600-talet då spanjorerna kontrollerade staden. Bonden Renzo och hans fästmö Lucia, de trolovade titeln syftar på, skiljs åt av adelsmannen Don Rodrigo som styr staden med stöd av spanjorerna. Don Rodrigo vill komma åt Lucia själv men hon rymmer och resten av boken handlar om parets äventyr tills de i slutet återförenas efter att bland annat ha varit med om pestens härjningar i Milano. Boken har ansetts ha en udd mot kyrkan, något som är tydligt i skildringen av den fege prästen Don Abbondio. Skildringen av det spanska förtrycket riktar sig egentligen mot det österrikiska styret i Norditalien på Manzonis egen tid.

Stefan Christian Artigo

Som om jag inte fick nog av sång och musik idag

RaiUno visade ikväll det bästa ur Ti lascio una canzone. Och nog tycker i alla fall jag att bättre än så här kan det väl inte bli i Italiensk TV

Julkonsert på Musikaliska

Idag har jag varit på julkonsert, och inte vilken som helst. Det var Oskar Norgren

här i trappan innan föreställningen

som tillsammans med Länsmusiken i Stockholm och Blåsarsymfonikerna i samarbete med Spektrumkörerna från Botkyrka som sjöng julsånger från världens alla hörn. Världens jul 2011.
Vilken föreställning, vilka duktiga barn och ungdomar. Konferencierer var:

"Werner och Werner", två unga musikaliska ungdomar som underhöll publiken.

Oskar var sockerbagare, här tillsammans med dirigenten Per-Olof Ukkonen

Lucia med tärnor och

stjärngossar och söta sockerbagare gladde publiken

Det var sånger med innehåll från Kalle Ankas jul. Ett "levande" jesusbarn med mamma, visar ingen bild eftersom jag inte har frågat om lov. Det var vackra julsånger från många delar av världen. Många medverkande kommer nästan från världens alla hörn.
En fantastisk eftermiddag med underbara barn och ungdomar från Botkyrka.

Massimo och Michael

Igår kväll var det säsongsavslutning på programmet I migliori anni. Ett program där det spelas och sjungs musik från årtalen 1960 och framåt. Det är alltid kända artister, både skådespelare och sångare.
En av mina stora italienska favoriter är

Massimo Ranieri, han sjöng Rose Rosse, Vent anni och Erba di casa mia. Tyvärr fick jag inte höra Perdere l´amore, det är den absolut bästa.

Döm om min förvåning när också

Michael Bublé också kom in på scenen och sjöng två låtar. Han är ofta på RaiUno numera.

Ta seden dit man kommer och sunt förnuft

Ungefär det handlar veckans läxkapitel om. Det handlar bl a om hur italienarna är som bilförare, hur illa dom kan uppföra sig i trafiken och bli förbannade över förkörsrätten och att dom använder "clacson" bilhornet i tid och otid.

Att gasa på när det lyser gult vid trafikljusen är en vedertagen regel. Och för att inte tala om parkeringsdiciplinen. Så nära som möjligt och helst i två rader

Kapitlet handlar också om Vespan och dess historia, detta populära fordon som man kan använda året om i Italien.
Vespan började tillverkas i Italien 1946 av industrimannen Enrico Piaggio, han tyckte mopeden såg ut som en geting och därav namnet.
Vespan har också figurerat i ett antal filmer, bl a Vacanze Romane, La Dolce Vita och Caro diario.

Medmera julshow på Globen

Stockholms konsumentförening hade sin årliga julkonsert på Globen igår. Jag var bjuden av min kusin Motti, en försenad fördelsedagspresent. Och tillsammans med Åsa, Gustav och Oskar hade vi jättebra platser i denna enorma arena. Vilka artister. Som ständig konferencier

Mark Levengood, alltid med små roliga historier och anekdoter från Finland

Övriga artister:

Eric Gadd

Nyblivna mamman Lisa Nilsson

Sarah Dawn Finer

September

Veronica Maggio

och kvällens höjd punkt

Peter Jöback som bl a sjöng Leonard Cohens "Halleluja" så vackert att tårarna trillade nerför kinden

Kvällens orkester: Cotton Club med Richard Häger