Chocken, sorgen och vreden

En svart helg, en sorgens helg. Jag har gråtit, tittat på de hemska bilderna från Utöya, lyssnat på Jens Stoltenbergs fantastiska tal i domkyrkan, och gråtit ännu mer. Det ofattbara som har hänt i Norge, hittills 92 döda Socialdemokratiska engagerade ungdomar som brutalt skjutits ner av en galning. Tanken går naturligtvis till alla föräldrar som inte kommer att träffa sina barn igen. Tanken känns outhärdlig.
Har själv en dotter som har varit på SSU-läger ett antal gånger.
Nu kommer alla varför? Varför detta hat mot Socialdemokrater och nu kommer vreden, vreden över hur denne satans mördare, med stöd av mörkermakter som Sverigedemokraterna och andra avskyvärda krafter lyckats skriva hop ett 1500 sidor långt manifest och under lång tid planera detta fruktansvärda massmord och bombningen av Socialdemokraternas högkvarter i Oslo.
Det finns inga ord, bara tårar. Det finns en norsk vacker sång som vi Socialdemokrater brukar sjunga och som känns trösterik:

Vi rekker ut en vennskaps hånd,
og knytter faste sterke bånd.
Vi reker våre hender,
til alle våre venner,
til alle på den vide jord.
Vi rekker våre hender
til alle våre venner,
til alle på den vide jord.
2.
Rundt joren, ja, så langt den når,
et bud om fred og frihet går.
Vi rekker våre hender
til alle våre venner,
til alle på den vide jord.
Vi rekker våre hender
til alle våre venner,
til alle på den vide jord.
3.
Et vennskapsbud fra mann til mann,
til alle folk, til alle land.
Vi rekker våre hender,
til alle på den vide jord.
Vi rekker våre hender,
til alle våre venner,
til alle på den vide jord.