Jag blev utmanad för ett tag sen av Eva att skriva ner sju sanningar om mig själv. Nu när alla talar om Fidel och Cuba kan jag börja med att skriva sanningen om när jag dyrkade Castro, Che och Cuba. Det var på mitten av 60-talet, hade börjat intressera mig för politik och naturligtvis föll jag platt för dessa två snygga skäggiga revolutionärer. Deras sätt att slänga ut Batista för att ge det Cubanska folket frihet var ljuv musik i mina öron. Tanken var god, men resultatet vet vi. Sanning nr två är hur det gick till när jag ändrade åsikt och blev socialdemokrat. Året var nog 1969 och jag skulle gå till valurnan året därpå. Insåg att det där med "folkets frihet" på Cuba blev inte riktigt som jag trodde. Började med att smyga mig in på (s)-möten. Lyssnade på Erik Holmqvist, Nils G Åsling och några andra "celebriteter" som gästade Örnsköldsvik. Och när jag sen hade hört ett tal av Olof Palme var jag helt övertygad. Hos socialdemokraterna hör jag hemma. Kanske blev jag också lite klokare med åren.
Men det bor fortfarande kvar en röd liten "djävul" innerst inne. På 1:a maj 2006 efter demonstrationen i Stockholm gick Ewa och jag och åt middag på en Cubansk restaurang. Hade fått höra att Fidel var sjuk och tyckte synd om gubben. Och.... jag har en inramad tavla på väggen ovanför soffan av Che och... min favoritfilm är Dagbok från en motorcykel, som handlar om Che Guevaras liv.
Det kommer flera sanningar om mig i en senare blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar